En flaggstångs bekännelser

MOST WANTED PLAYER - EMILIA ANDERSSON

Jag vet, överskön bild. Känn ironin, har precis kommit hem från en cykeltur med A. Hon är bra. Skulle vilja berätta för er vilket totalt fiasko dagens match mot lärarna i fotboll var. Såklart ställde jag upp, mest för att fylla ut kravet med tjejer på plan hela tiden, med det finns en del grejer jag är superbra på men fotboll hamnar absolut inte i den kategorien. Så självsäkra som vi nior var stod vi och värmde upp lite oskyldig i en ring (emilia lärdes även hur man träffar bollen samt vad som är höger och vänster). Helt plötsligt entrar de planen, i röd och blå lagdress med målvakt i spetsen (det kanske man brukar, jag vet absolut inget om fotboll), lärarna hade kommit. Till och med en egen klack hade de. Jag blev förundrad hur ett gäng vuxna människor (dock kan jag sätta mitt liv på att ingen i den skaran nånsin kommer bli äldre än 13 år i sinnet) kan gå in för en sån simpel uppgift som att vinna över ett skitkasst nianlag som inte riktigt orkar ta sig in på planen egentligen. Såklart spelade jag bäst och de två målen som gjordes var absolut min förtjänst. Har sedan fått höra att vissa fick resultatet till 6-2, 7-2 och 8-2. Återkommer om detta, jag satsar på 7-2. Efter 5-2 gick liksom musten ur alla, och sen är resten historia.


Imorgon är det dock cabaret, som vi så länge och innerligt tränat till. Känns som att även detta kommer bli ett totalt fiasko, men vad fasen man går bara i nian en gång i livet. Jag har kommit till den punkten då ingenting är pinsamt längre och jag kan bara totalt skita i vad alla tycker och tänker om vad gör. För det har absolut ingenting att göra med mitt liv eller mig. Jag känner mig så vuxen, typ som att jag har funnit Jesus eller något. Men innerst inne är jag nog fortfarande en lite osäker skitfjortis som inte riktigt vet vad hon ska göra med sitt liv eller sig själv. Men det börjar ljusna nu ska jag tala om, jag ska aldrig gå om högstadiet i hela mitt liv. Så fruktansvärt skönt att allt är över, jag ska nog skriva en bok om mitt liv som blivande ickefjortis där resan startade då jag blev fjortis (sisådär runt 13-14 år). Nej nu får jag sluta, jag har vettigare saker för mig. Eller vänta det har jag inte, jag har pluggat klart för terminen och redan tränat idag. Jag har uppfyllt alla krav för en fridfull kväll och natt. Godnatt mina kära läsare (typ, alla 2? Martyna och Lindés mum)

Respekt och omtanke åt folket!